Dom senaste åren har varit riktigt jobbiga med massor med prövningar, tårar, besvikelser, hopplöshet och en känsla av ensamhet. Nu känns det som att allt har vänt, att jag har fått upprättelse för all skit jag fått utstå, det/dom jag har kämpat för! Det började i augusti när jag vann boendet om sonen i tingsrätten efter flera år av konflikter och skitkastning från sonens pappa. Det var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv när jag fick reda på att vi hade vunnit! I det ögonblicket var det som att nånting släppte och jag slapp oroa mig mera, jag kunde tex ta ett glas vin utan att vara rädd att sonens pappa skulle få reda på det, jag va ut på krogen i närheten med mina vänner för första gången på 4 år! Jag slapp oroa mig för att jag skulle "förlora" min son! Jag tror att dom flesta föräldrar tycker det är normalt att ta ett glas vin till maten ibland eller gå ut och roa sig med sina vänner nångång då och då, det va för mig det värsta jag kunde tänkas göra, det fanns inte på kartan. Nu känner jag att jag kan börja leva "normalt" , (självklart är mina barn mitt allt och kommer alltid att komma i första hand) Men nu kan jag även tillåta mig själv att vara Emma ibland och inte bara mamma Emma.

I samband med att det beslutet kom, tog jag även ett annat stort beslut, jag valde att flytta isär och bryta upp med sambon, det va nog ett av dom bästa beslut jag tagit och att jag sedan stod på mig att vi behövde vara ifrån varandra. Vårat förhållande hade kantats av massa bråk och respektlöshet alldeles för länge och mina känslor kändes som bortblåsta. Åkte sen till Egypten med en kompis i slutet av november och hon tvingade mig att läsa en bok, som jag först vägrat läsa. Efter att jag läst den och vi hade 5 dagar kvar på semester kunde jag inte tänka på annat än att jag bara ville hem till min f.d sambo, gud va jag saknade honom, jag frågade mig själv när jag saknat honom sist?! Vart kom det från, när vi åkte ner hade jag inte en tanke på att jag ville ha tillbaka honom. Så när jag kom hem redde vi ut allting och började om på ny kula. Jag har aldrig varit mer kär i honom än vad jag är idag. Skulle inte kunna tänka mig och vilja vara med någon annan, jag har hittat mannen jag vill leva resten av mitt liv med. Han är min mumsbit! Sexigare karl finns inte! Som en bonus så är det mig han valt att vara med och älska och det gör mig därmed till världens lyckligaste tjej <3

Jag har även gått och varit orolig över mina syskon, hur dom mår och har det (hade förstått att dom inte mådde bra). Vi har föräldrar som inte bryr sig särskilt mycket eller ja pappa bryr sig inte ett skit och mamma har flyttat 25 mil bort och bryr sig väl när det passar henne och sen gråter hon när hon kommer på hur hon egentligen beter sig och försummar oss när hennes "nya" familj alltid går i första hand. Har tjatat på brosan och syrran länge, om dom inte ska flytta hem till mig istället för att bo ensamma i mammas sunkiga lägenhet utan värme och råttor! Som syrran sa: -Fattiga polacker bor bättre än oss! Anledningen till att dom inte velat flytta hit är att pappa fortfarande bor kvar i huset efter att jag köpte det. Han är en expert på att hacka ner på en och få en att känna sig helt värdelös, jag har dock lärt mig å ignorera det men det är värre med syrran och brosan som tar åt sig av det han säger. Men efter jul efter att jag tjatat ännu mer så bestämde dom sig för att säga till mamma att säga upp lägenheten och flytta hit, äntligen! Så jag hoppas att jag kan få dom att känna sig älskade och trygga, att dom ser att det är nån som bryr sig om dom! Som grädde på moset kom pappa för nån vecka sen och sa att han äntligen hittat ett hus som han skulle köpa, så han flyttar i maj, så jäkla skönt att slippa gubbj*veln! Jag tror och hoppas att det här kommer bli jätte bra, barnen tycker det är jätte roligt att ha moster och morbror boendes här. Min brors självförtroende är så jäkla ner slaget att frågar man han nånting så säger han att han inte klarar av det, fast han egentligen kan, lägger upp en bild på cupcakes som jag tvingade honom att baka helt själv i helgen (som han sa att han inte kunde!).

Lite kortfattat om vad som varit - nu ser vi framåt och mina förhoppningar på 2012 är väldigt ljusa =)

Imon ska jag ut på demo, men ska försöka hinna uppdatera efter den =)

 

Pernilla

22 februari 2012 09:25

Naaaw vad fint!
Ja nu ser vi fram emot FLER inlägg. Kontinuerligt. Tack.

<3

http://www.rubbermadebaby.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Usch och fy, vaknade imorse å va helt fucked up i halsen och huvudet. Funderade på om jag skulle ringa å sjukanmäla mig eller inte, känns dock som vi behöver varenda krona så jag lät bli. Så nu sitter jag här på jobbet alldeles kallsvettig, ont som f...

Somnade igår kväll med feber och ont i halsen, när jag vaknade hade jag fortfarande ont i halsen + hosta. Ringde då Pernilla och avbokade möbelhämtningen i Skattungbyn (tur hon har en sån snäll pappa som hjälpte henne istället). Slängde i mig 2 alved...